EXIT.
MARCELO RACANA
Fotografin började för mig som ett slags lyssnande.
Som ung tvingades jag kliva över en tröskel och lämna allt det kända bakom mig. Jag hamnade i ett land där allt var främmande – orden, gesterna, namnen. Till och med tystnaden var djupare. Det var då jag började fotografera. Det handlade inte om konst, utan om ett sätt att förstå. Bild för bild började världen återvända. Så småningom blev det främmande mitt eget.
Under många år arbetade jag som filmregissör. Med tiden har jag rört mig åt motsatt håll – mot den enskilda bilden, mot det som blir kvar när rörelsen upphör.
Jag ger mig ut utan att veta vad jag kommer att finna. Ibland är det en stilla gest, ett märkligt samman-träffande eller ett obemärkt arrangemang av ting. Ibland bara ett ljus, en färg eller en form som får mig att stanna upp.
Tingen väntar på att bli sedda.
MAGNUS ROOSMANN
Det är första gången jag ställer ut några av mina fotografier. Utställningen delar jag med min vän Marcelo Racana. Till vardags är jag skådespelare. Under närmare tjugo år tillhörde jag Dramatens fasta ensemble. Jag arbetar också som ljudboksinläsare
Teater
Jag har alltid haft svårt att leva under helheten. Den är för stor och omfattande. Komplicerad. Det är kanske en anledning till att jag tidigt valde teatern. Att bli skådespelare. Till det yttre en ordning, disciplin och koncentration där det komplexa kan utforskas utan att förloras i det oändliga. Ibland kanske som en flykt. Men ändå med vår tids verklighet in i det som ska gestaltas.
Och så kameran
Att beskära tillvaron. Komma närmare människor. På teatern inifrån. Med kameran utifrån. Vilan i en skådespelares ansikte innan entré. Öppenheten blandar sig med tyglad nervositet. Lugnet före stormen. Så vacker kan skådespelarmänniskan vara när rollen låter sig blandas med det egna jaget, innan vi tar de där ibland fasansfulla stegen ut på scenen. För att sedan blomma ut i liv.
Att se detaljer och former. Skära ut en del av en byggnad. Ett fönster som speglar ett annat fönster, där ett moln ligger och vilar mot en blå himmel.
Och så kranarna. Jag älskar byggkranarna!
Ett här och ett nu. Intimt men ändå på distans. Jag flyr inte helheten. Jag delar bara upp den och försöker förstå genom enskildheter.
Det blir ett pussel!
Vernissage: Fredag 11 december 13 – 20
Övriga utställningstider: Lördag – onsdag 11 – 18, torsdag 11 – 15
